Anna-Lena Laurén
Text: Sanna-Maria Sarelius
Foto: Kasper Dalkarl
Anna-Lena Laurén är en av Finlands mest prisbelönta journalister. År 2025 fick hon Svenska kulturfondens stora pris på 40 000 euro. Prismotiveringen lyfter fram hennes insiktsfulla reportage om Ryssland och Östeuropa, och hennes förmåga att tillgängligt och tillförlitligt förklara politiska och sociala skeenden.
Efter trettio år i branschen, varav sexton i Ryssland, är Anna-Lena Laurén i dag stationerad i Berlin som korrespondent för den svenska tidningen Dagens Nyheter. Flytten till Tyskland skedde i augusti 2024, men hon har kvar hus och sommarställe i Pargas. Arbetet i Berlin liknar i grunden det hon gjorde i Moskva. Uppdraget är detsamma: att rapportera, söka berättelser och möta människor. I Ryssland var det ofta lätt att hitta vanliga människor som kunde belysa ett ämne, men betydligt svårare att få officiella utlåtanden av myndigheter. I Tyskland är situationen den motsatta.
– I Tyskland finns en stark kultur av transparens i administrationen. Det är relativt enkelt att få kommentarer av tjänstemän och experter, och det underlättar att många känner till min arbetsgivare. Det hände nästan aldrig i Ryssland. Paradoxalt nog är det svårare att få tyskar att ställa upp på intervjuer privat. Tyskar värnar om sin integritet och är generellt mer reserverade.
Jämfört med Moskva är också tempot i vardagen annorlunda. Med en häst i Berlin och en annan i Pargas är det ingen brist på fritidssysselsättning för Laurén och hennes tonåriga dotter.
– I Moskva kunde man göra en sak per dag. I Berlin finns utrymme för hobbyer och socialt umgänge efter jobbet.
Laurén bodde i Ryssland 2006–2010, flyttade tillbaka 2011 och blev utvisad 2023. Efter Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina var hon mentalt förberedd på det.
– Det var ledsamt och upprivande, men kom inte som en chock. Jag visste att det kunde ske.
Hon säger att hon inte aktivt bearbetat uppbrottet och bär på en stark känsla att hon en dag ska återvända.
– Det är inte rationellt, men tanken på att aldrig återvända känns bara konstig. Regimen kan falla imorgon, om fem år eller inte alls under min livstid. Jag är säker på att det blir bättre någon gång, men jag vet inte när.
Relationerna till ryska vänner har förändrats. Med vissa har hon fortsatt nära kontakt, med andra har banden försvagats. Särskilt svårt har hon för dem som försöker relativisera kriget.
– Många lever ett gott liv utomlands och försvarar ändå Rysslands agerande. Det orkar jag inte med.
Motivationen sviker inte
Efter trettio år i yrket, flera utgivna böcker och ett stort antal journalistpriser är hennes motivation oförändrad. Hon har aldrig övervägt att lämna journalistiken.
– Det är så roligt och intressant att försöka förstå verkligheten, skildra den och förklara den på ett hederligt sätt.
Sedan slutet av 90-talet, då Laurén inledde sitt journalistiska värv, har medielandskapet förändrats. Och inte bara landskapet, utan även förhållningssättet till journalistik och medier. Hon ser positivt på konkurrens och på att det finns många perspektiv, men är bekymrad över den ökande misstron mot etablerade medier.
– Det finns föreställningar om att traditionella medier har dolda agendor, att public service är besudlat och politiskt styrt. Att följa grundläggande journalistiska principer uppfattas av vissa som ett hot. Det är nytt.
Hon har bevakat Ryssland och Östeuropa under så gott som hela 2000-talet och skrivit flera böcker om bland annat Kaukasien, Georgien och Ukraina. Den händelse som tydligast gjort intryck är ändå Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina 2022. För henne innebar den slutet på alla tankar om att Ryssland skulle kunna normaliseras inom en överskådlig tid.
– För Ukraina var det en katastrof, men också början på en starkare nationell identitet. De otaliga band som funnits i generationer mellan länderna är nu kapade, för gott.
På frågan om sin viktigaste yrkesegenskap svarar hon med ett dundrande skratt.
– Att hålla käft! För att få människor att tala måste du lyssna. Vara genuint intresserad och inte komma med en färdig bild av vad intervjun ska bli, och framför allt inte komma dragande med dina egna erfarenheter och historier.
Förmågan att få människor att öppna sig, och att väva in deras erfarenheter i större sammanhang, lyfts också fram i Kulturfondens prismotivering.
I framtiden skulle hon gärna ha mer tid för egna projekt (”Det säger alla skrivande människor, men när man väl får det så är det ju hemskt mycket jobb!”) och kanske några yrkesverksamma år i Paris. Och hon vill gärna återvända till Ukraina.
– Jag älskar att vara där. Jag lärde mig språket behjälpligt och kunde tänka mig att bo där.
