Text: Sanna-Maria Sarelius
Foto: Helen Korpak

Hur gör man film i Finland om man inte vill vada i de stora kommersiella strömmarna? Arbets­stipendiaten Sawandi Groskind skapar cinematiska rum som ska kännas som små hus man stiger in i.

Regissören Sawandi Groskind gick inte den sedvanliga vägen till yrket via Konstuniversitetet. Född i USA och uppvuxen i Jakobstad halkade han in på filmstudier vid yrkeshögskolan Novia efter några jobbiga ungdomsår. Efter drygt tio år i Helsingfors drömmer han om ett stort boende på landsbygden:  

– Jag önskar jag hade en stor ladugård som jag kunde förvandla till en filmstudio. Jag snickrar gärna och är en stor anhängare av “do it yourself”.  

Groskind är medlem i det svensk-finska regissörskollektivet Postpost Ab, som delar hans passion för det självgjorda. Medlemmarna i kollektivet hjälps åt, också med kontakter och när det gäller att hitta finansiering. I hans senaste produktion bestod teamet av två skådespelare, klipparen Saarlotta Virri och Groskind.  

– Jag älskar filmer som genomsyras av en människas vision, där man ser att allt är uttänkt av samma hjärna.

Att göra icke-kommersiell film i Finland är utmanande, kretsarna är små och det är svårt att hitta finansiering. Han riktar en känga mot att de stora, statliga stöden riktas till filmer med den största kommersiella potentialen. Enligt honom agerar de stora offentliga finansiärerna såsom Finlands filmstiftelse och Yle för mycket likt privata aktörer: genom att satsa på sådant som ger stora tittarsiffror minimerar de riskerna.  

– Enligt lagen ska det statliga stödet främja en bred och levande filmkultur i Finland, men som det ser ut nu är den varken särskilt bred eller mångsidig. Jag drömmer om en framtid där finsk film är mer inkluderande, långsam, hoppfull och varm. Jag är rädd att de mest spännande rösterna tystnar och de som faktiskt skulle kunna driva filmkonsten framåt tappar intresset för att de inte orkar med systemet. Det finns en stor risk att vi får en bransch med folk som är proffs på att sälja in sina idéer, medan de som har något fint och fräscht att bidra med skräms bort. 

I praktiken är stödet från de finlandssvenska konst- och kulturfonderna en nödvändig förutsättning för hans arbete. År 2024 fick han ett ettårigt arbets-

stipendium från Svenska kulturfonden, pengar som möjliggjorde arbetet med att färdigställa filmen Staubwelt. 

Filmen är en en fiktiv berättelse som låtit sig inspireras av händelser i hans mammas liv. Hon spelar också huvudrollen som en mordutredare som går i pension. I filmen träffar hon en främmande man, som visar sig vara Djävulen. En ovanlig vänskap uppstår mellan dem och tillsammans beger de sig ut på vandringar som tar dem till mordplatser för olösta fall. 

Budgeten för filmen var 60 000 euro och största delen av filmen spelades in i östra Helsingfors med Groskinds egen utrustning, som transporterades med en liten kärra i kollektivtrafik  (”säkert Finlands mest miljövänliga produktion”). Men trots den minimala budgeten är den konstnärliga ambitionsnivån hög:  

– Vi siktar på de internationella festivalerna. Jag önskar förstås att filmen spreds i Finland också, men det är osannolikt.  

Groskind beskriver filmskapandet som ett driv, som bilder som måste ut. Berättelserna i sig är mindre viktiga: 

– Jag vill skapa rum med mina filmer, bygga små hus som man kan vistas i en liten stund och få en känsla av något. Uttrycket och känslan i filmen är det jag jagar, liksom en arkitekt som beaktar hur ljuset faller i en byggnad.